Vuxen? Jag? Näääää

Jag har lite problem med att identifiera mig som vuxen. 
Hur ska det egentligen kännas? När jag var yngre såg vuxna så "vuxna" ut. När börjar en göra det? Är det bara något som slår in eller vaggas man gradvis in i att grått och beige är rätt färger för en och det där med smink inte är så viktigt ändå?

Vill jag ens bli vuxen? Jag är inte helt säker. Det jag i alla fall är säker på är att jag inte kan bestämma över det själv, åldrande är på riktigt! Jag kanske inte har gråta hårstrån som jag identifierat i mitt blonda hår, men rynkor, lättare att lägga på mig, svårare att bli av med det och huden i ansiktet som bara hänger som dött kött. DET är saker jag märkt.

Kläder sitter inte som de ska, som de gjort. Jag vet i allmänt inte hur jag ska klä mig, det blir ett hopkok av 18-åring och 85-åring. För att inte tala om vem jag är? Vem fan är jag? Vad vill jag med mitt liv? Vilka värderingar vill jag leva med? Vilka regler gäller i mitt hus? Hur vill jag vara en förebild för min son?

Det finns en miljon frågor, som i sig känns främmande och rätt vuxna att fråga mig själv. Hittills har jag inte hittat några tillfredställande svar. Kommer jag någonsin göra det?

Lever jag det liv jag vill? Om nej, vad kan jag göra för att påverka det? Om ja, sweet kan du definiera det för jag behöver verkligen veta!

Jag fastnar i en offer situation där jag tänker att jag inte kan göra så mycket för att ändra den situation jag befinner mig i och mest vältrar mig i självömkan (vilket till viss del är berättigad faktiskt, men till viss del är mest en attityd grej). Lätt sagt så känns det lite som jag inte är den person jag egentligen vill vara, men hur fan blir man det?